Det är jobbigt när man inte kan sitta ute med laptopen för att det är för ljust och varmt när man vill blogga 
sitter inomhus i Per och Monikas (Villes föräldrar) magnifika hus i Ton Kamin som ligger ca 15 min utanför Khao Lak. Vi har det bra här, för att säga det minsta. Ända sen vi kom har vi bara njutit, slappat, myst och försökt att greppa att vi äntligen är här i Thailand igen, efter ett år för mig och ett halvår för Ville.
I lördags fick vi iallafall skjuts av kära Fannie till Arlanda så vi kom dit i god tid och det gick snabbt att skicka in, eftersom vi kunde göra det i en sån där automat och sen bara lämna ifrån oss bagaget. När vi kommit iväg säkerhetskontrollen funderade vi en stund på att springa iväg till närmsta kapell och gifta oss men vi bestämde oss för att gå och äta middag istället och dricka två glas champagne för att fira allt som hänt de senaste dagarna (heltidsjobb, avslutade studier för min del t.ex) Flyget hit gick bra även om vi ganska snabbt bestämde oss för att charter inte är vår grej. För biljetter som ändå var rätt dyra så fick vi sitta trångt och betala för allt till och med för dryck till maten vilket jag tycker är snudd på skandalöst faktiskt. Men å andra sidan ska man inte klaga – det var bara att bita ihop i 10,5 h och tänka på allt som väntar.
När vi kom fram kom en stor taxibuss med air-condition (hallelujah) och hämtade oss och körde oss den 1,5 timme långa vägen till huset. Vilken fröjd det var för ögat att se detta magnifika hus, en härlig pool och förstås Villes föräldrar. Vi var rätt trötta så det blev mest slapp i poolen, åt lite mat, sov lite och sen ett restaurangbesök på kvällen. Jag och Ville orkade även med ett besök på en reggaebar där Ville kände dem som jobbade där. Han kallas ”Pad Thai” av dem, eftersom det är maträtten han alltid beställer, minst en gång om dagen 
Igår ägnade vi dagen åt ungefär samma sak, sova ut, bada i poolen, äta lunch ute på restaurang, bad i poolen, bad i havet, en timmes oljemassage (lite halvjobbigt för mig stundtals eftersom jag är kittlig), god middag hemma och sen en sväng ner på stan för barhäng med Villes dykarpolare.
Idag har börjat med sovmorgon, frukost på balkongen, dopp i poolen och sen vet jag inte vad som händer, vilket känns helt okej. Jag skulle inte vara främmande för lite strandliv och massage idag igen.
De större planerade händelserna under vår vistelse är att Tullia och Pete från Tasmanien kommer och hälsar på tors-mån och på söndagen kommer Villes lillebror och är här en vecka, och samma dag som han åker kommer Shane från Perth och ska bo med oss en vecka. Under tiden som vi bara är ”familjen” funderar vi (jag, ville, emil och pappa per) på att åka på en ”liveaboard”, dvs. en 3 dagars/2 nätters dykresa runt Similans (dvs. den bästa dyksajten i Thailand) det skulle vara fantastiskt roligt, 9 dyk, otrolig mat och en STOR chans för mig att se mantor (kolla upp på google för er som inte vet hur dem ser ut) – de kan bli 4-5 m mellan vingarna/fenorna
Nej nu är det dags att ta tag i det hårda livet igen… måste nog ut och svettas lite i solen!
Ps. GRATTIS PAPPA PÅ FÖDELSEDAGEN, HIPP HIPP HURRA HURRA HURRA HURRA! Ds.
Categories: Khao Lak
Hihi, kommer ni ihåg att alla som skrev in till Kamratposten som alltid skrev sin ålder i jordsnurr? Det låter allt lite fräckt, så jag tar tillfället i akt att återuppliva detta uttryck i bloggen.
Nothing like a little birthday för att skaka liv i bloggen? Liten och liten, jag fyller trots allt ett kvarts sekel idag, hurra för mig! Jag har nog aldrig varit så slut på min födelsedag någonsin förut, har blivit firad i dagarna tre nu, så jag behöver nog det resterande året (dvs. drygt en vecka) att vila mig till form i igen.
Redan i fredags natt, när jag kom hem från ett hektiskt julbord på Träffstugan, fick jag min första födelsedagspresent av Ville… men den var inte helt lättförtjänt; jag fick lösa en rebus, för att sedan hitta två olika sorters ledtrådar innan jag slutligen fann och slet upp det lilla paketet från Pilgrim. Det innehöll två väldigt vackra silverörhängen med röda kristaller i som skulle matcha min nyinköpta röda klänning som jag hade köpt inför lördagens födelsedagsfest. Villes omtanke och överraskande present gjorde mig väldigt rörd och glad, samtidigt som det konfimerade något jag egentligen (ejenklien) redan visste - att jag har världens bästa pojkvän.
Efter en skön sovmorgon långt in på lördagsmorgonen begav sig Ville till stan för att komplettera sin outfit för kvällen (väst och svart slips med smala röda ränder, vilket matchade min klänning - till det hade han förstås byxor och skjorta, annars hade det varit lite väl utmanade, även för Patricia) och sen åkte han vidare till jobbet.
Jag hade fullt upp hela dagen med städning, tvätta, baka bröd och pilla med tilltuggen inför förfesten, och hålla mig ifrån att korka upp Bollingerflaskorna. Efter vad som kändes som ett gympass för att komma i min nya klänning (inte nog med att den var tajt, den var lagom lågt skuren i ryggen vilket gjorde det nästintill omöjligt att dra upp dragkedjan utan att slå knut på sig själv) var iallafall allt klart inför kvällen. Ville kom hem efter ett par minuter (han blev kanske lite stressad när jag ringde med lite lätt panik för att jag inte kunde komma i klänningen utan hans hjälp) och han hann precis klä på sig innan de första gästerna anlände.
När champagnen var urdrucken, hoppade vi in i taxibilarna för att åka till Patricia där vi avnjöt en god middag. Jag tycker verkligen att deras erbjudande där födelsedagsbarnet äter en gratis tvårättersmiddag och får en drink är supersnällt, speciellt med tanke på att de övriga i sällskapet får äta för halva priset. Man kanske inte förknippar Patricia med superb mat, men jag har ätit där 3 gånger nu och har alltid varit supernöjd! Efter middagen så flödade alkoholen (Magnus bjöd på en champagneflaska efter 3, vilket drog sitt strå till bakfyllan dagen efter). Vi fick även till lite snygga och mindre snygga moves på dansgolvet och en del passionerade diskussioner samt lite drama utanför Patricia innan jag, Fannie, Magnus och Ville åkte hem vid 05-rycket. En timme efter det så sov vi gott i hela 4 timmar innan det var dags att stiga upp, svida om, och packa inför Mariefred.
Igår blev jag alltså firad av släkt och familj. Jag hade redan på förhand sett det positiva med min bakfylla, som fungerade som en slags bedövning och nog behövdes det på slutet när alla började bli trötta och ordvitsarna blev allt dråpligare och pinsammare (välkommen till min familj). Men innan dess så hann vi äta supersmarrig fisksoppa och en underbar chokladtårta till efterrätt. Även på denna tillställning förärades jag med fina presenter:
*En traktörpanna från Nilfisk
*Tv-kocken Leilas fina kokbok om bröd och bakverk
*En benvit kofta med stora bruna knappar
*En digitalkamera från Canon (en Ixus 860 tror jag den hette)
*Pengar
*Chokladtryffel
*”Dödgrävarens dotter” av Joyce Carol Oates
*Ett mossgrönt Pilgrim- halsband
*En bok om hur man tillverkar sina egna sexleksaker (den väckte onekligen en hel del diskussion)
Efter gästerna hade gått hem fick jag och Ville äntligen däcka i ett par timmar och ta igen lite sömn. Sen åt vi middag och såg Wall-E, gick ut med vovvarna och sen var det läggdags igen. Vi var vakna över midnatt så det äntligen var dags för min 25- årsdag på riktigt. Jag fick min present av Ville som “tyvärr” innehöll två biljetter till Bounce, men som vi såhär i efterhand löst genom att vi ska se Cirkus Cirkör med Jocke och Cecilia istället.
Imorse fick jag födelsedagsfrukost, dvs. frukost och presenter av mamma och pappa. Jag fick strumpor, en vetekudde, ett par “genie”örhängen och “mother earth” halsbandet från Efva Attling, superfint! Efter frukosten gick jag och Ville runt Gripsholms slott med vovvarna och sen var det dags att åka till tågstationen och skiljas åt. Ville skulle bege sig till Stockholm för jobb och vidare till Orsa under morgondagen för julfirande!
Det var alltså en helg av firande och det var superkul. Tack alla som var med som firade, alla som har hört av sig och grattat och förstås tack för alla underbart fina presenter Nu ska jag dricka upp det här glaset med rosa champagne och ta tag i årets julfirande.
Categories: Sverige
Jag har blivit utmanad av Anna (steelcityanna.blogspot.com) att svara på nedanstående frågor:
4 arbeten jag haft i mitt liv:
1. Personlig assistent
2. Butiksbiträde på NK
3. Kolloledare på Ängsholmen
4. Extraknäck på reklambyrå med enklare arbetssysslor
4 filmer jag kan se om och om igen:
1. Big Fish: Tim Burtons äventyrsfilm som visar precis hur härligt det är med fantasi.
2. Stepmom: Min och mammas film som vi sätter på när vi känner för att gråta lite. Ett amerikanskt drama med Julia Roberts och Susan Sarandon, som kanske inte är den bästa men som alltid känns lika sevärd.
3. Banlieue 13: En cool och rolig fransk actionrulle som adrenalinet att pumpa på ett härligt sätt.
4. Madagascar: Jag kommer nog alltid att älska tecknat och den här filmen, med de underbara pingvinerna kan förgylla mitt liv om och om igen.
Att bara begränsa sig till 4 filmer för en filmälskare som jag är är inte helt lätt… för det är ju inte alltid de bästa filmerna och mest tänkvärda som man kan se om och om igen… hur många kan inte se Dirty Dancing om och om igen liksom?
4 ställen jag bott på:
1. Smedslätten, Bromma (Born and raised)
2. Stora Essingen, Stockholm (min första hyresrätt)
3. Hobart, Tasmanien (4 oförglömliga månader)
4. Marieberg, Stockholm (min finfina lägenhet som jag bor i sedan ett par år tillbaka)
4 tv-serier jag gärna ser:
1. Californication
2. Heroes
3. Grey’s Anatomy
4. Jericho
4 ställen jag vill åka till:
1. Peru
2. Italien
3. Japan
4. Tibet
4 favoriträtter:
1. Oxfilé provencale
2. Gravad lax med hovmästarsås och dillstuvad potatis
3. Sushi
4. Risgrynsgröt med mycket kanel och iskall mjölk
4 ställen där jag trivs:
1. Hemma (helst med Ville)
2. På jobbet (med Marcus eller på Träffstugan)
3. Ute i naturen oavsett årstid
4. I en biosalong
Någon annan som antar utmaningen?
Categories: Sverige
Förra onsdagen så jobbade jag och Ville dubbelt med Marcus vilket var väldigt trevligt. Marcus hade nämligen bestämt sig för att prova på en promenad i Stockholms innerstad där målet var att gå till den högsta punkten. Som alltid så finns det inga hinder med rörelsehinder om man bara ser till att ha rätt förutsättningar (i det här läget: två starka assistenter som gärna är med och utforskar nya områden). Promenaden hade Marcus läst om i sin bok “I Stockholm med öppna ögon” och i den fanns en exakt beskrivning för hur promenaden skulle gå till:
Så här ska du göra om du vill se mycket av Stockholm. Gå av tunnelbanan vid station Gamla Stan. Gå till Pressbyrån. Köp en chokladkaka eller kanelbulle och en läsk. Gå till utgången mot vattnet (skyltat Riddarholmen), beundra utsikten. Rakt fram ser du Västerbron. Gå till vänster uppför trapporna. Gå på bron mot tunneln. Till höger ser du båtar både vid kajen och på Riddarfjärden. Uppe på berget ser du en hög skorsten, det är dit du ska! Gillar du tåg och bilar, titta till vänster! När du har kommit genom den lilla tunneln ser du Stockholms brantaste gata. Gå uppför backen. Lutningen är 22 %. Gatan kallades förr för Besvärsbacken eller Näsbultarbacken. När du är uppe vid trädet så vänd dig om och titta på utsikten. Man ser Skansen och Gröna lund! Området du går i heter Mariaberget. Ser du Maria kyrka? Gå till höger nedför trapporna i Maria Trappgränd. Nedanför trapporna går du direkt till vänster på Bastugatan mot nästa backe. Gå fram till den öppna platsen och läs på skylten under trädet. Gå uppför Bastugatsbacken, fortsätt rakt fram och håll utkik efter en skylt där det står Monteliusvägen. Den sitter på ett rött staket. Sväng in på Monteliusvägen och gå fram till en bänk. Sätt dig på bänken, ta fram bullen eller chokladkakan, njut av utsikten! Drick inte läsken! Leta upp Slottet. Leta upp den snurrande NK-klockan. Leta upp Centralstationen. (Tips, följ spåret!) Fortsätt sedan framåt, men stanna då och då för att beundra Stockholm. På höger sida utsikten, på vänster sida vackra hus och trädgårdar. Gå hela tiden mot skorstenen! Gå ända tills du går rakt in i ett staket. Där finns ett dagis. Ta trapporna till vänster upp på Bastugatan. På Bastugatan går du direkt till höger mot den höga skorstenen. Skorstenen hör till Münchenbryggeriet, men det var länge sedan det bryggdes öl där. Nu är där skolor och kontor. Gå över en liten bro, fortsätt mot skorstenen. När du är framme vid skorstenen måste du gå till vänster förbi ett grönt gammalt trähus. Fortsätt framåt, ge inte upp, du är snart framme! Mellan trähusen går det en liten grusväg till höger upp på berget. Följ grusvägen och välj ut en bra sittplats. Ta fram läsken och njut av både den och utsikten! Du är nu på Stockholms innerstads högsta punkt. Ser du Globen? Kan du peka ut de olika stadsdelarna? När du njutit färdigt får du göra vad du vill. Man kan fortsätta över berget och gå ner till Yttersta Tvärgränd till Zinkensdamms tunnelbanestation.
Åh, det var en underbart mysig promenad som krävde mycket rent fysiskt men som betalades av gott och väl med den enorma utsikten och charmen som det erbjöds när man knallade runt i dessa kvarter. För mig som inte är en söderböna så upptäckte jag en helt ny sida av söder och både jag och Ville kände genast ett starkt behov av att flytta till Yttersta Tvärgränd, väldigt hög mysfaktor på den! Vårt eget bidrag, som vi tycker är ett lämpligt avslut på denna mysiga promenad är att gå ner till Zinkensdamm och gå och ta en kopp kaffe (fair trade förstås) på det fina caféet “Kaffe & drömmar” där ni till kaffet både borde avnjuta drömmarna och kokostopparna, mums. Efter det kan ni skratta åt det roliga urban art-skämtet att det står “Tidsmaskin” på hissen ner till tunnelbanan istället för “T- Zinkensdamm”, stig in i den och låtsas att ni hamnar någon annanstans vettja!
Här kommer lite bilder från promenaden, de är tyvärr lite halvdåliga för att det var riktigt dimmigt den dagen och de har tagits med Villes (i alla andra fall helt oslagbara) Iphone, dock kanske inte den grymmaste mobilkameran:
Categories: Sverige, Uncategorized
Ja, tiden går fort när man har roligt. Jag som hade tänkt att jag skulle skriva minst lika frekvent (ja det är en definitionsfråga) som när jag befann mig på andra sidan jorden. Men även om tempot var högt där borta så är det dubbelt så högt här hemma känns det som, allt går i ett och man blir överraskad när man har tid över (lånad tid dvs. för visst är det en del saker som skjuts upp som jag borde ta itu med, som mina studier t.ex… men men en sak i taget)Jag har ju numera 2 jobb som tar upp min tid, dels mitt jobb med Marcus och dels 2 dagar på min nya arbetsplats Träffstugan (en fritidsgård för rörelsehindrade barn och ungdomar). Det nya jobbet är galet roligt och inspirerande vilket till största del beror på de sköna arbetskamraterna och förstås på alla coola kids! Jag har även plockat kottar och ringt runt till massa hälsomedvetna personer, så pengarna rullar för en gångs skull (tack och lov) in igen På måndag åker jag till Cypern med Marcus och hans familj och ett gäng andra människor för en skön simträningsresa, jag är i desperat behov av lite solterapi så det ska bli underbart skönt att få komma bort ett tag.Jag kan ju numera åka bort en vecka utan att oroa mig för att lämna min lägenhet tom, för jag har ju fått tillökning! Numera huserar herr Frisk här hemma och det känns förstås superbra. Han har inte bara pimpat (för att låna en välkänd mtv-term) min lägenhet med ett playstation 3, ett surroundsystem, en airportjosanhejsan som gör att vi kan “streama” musik från datorn till högtalarna… ljudet är något högre och mäktigare i jämförelse med de inbyggda högtalarna i min laptop som bidrog till musikunderhållningen innan. Som om detta inte var nog så gick Villes pappa och köpte “Rockband” som vi efter 12 timmars effektivt spelande i Orsa beslöt att ta med oss hem hit. Det spelet har skänkt oss otaliga timmars nöje och frustration vilket kan förklara de saker som ibland har fått skjutas upp i konstens namn! Men det är inte allt, i min lägenhet finns numera ett diskställ (tada!) och disken diskas väldigt regelbundet då det verkar som att Ville har en förkärlek till denna aktivitet och sängen blir dagligen bäddad vilket aldrig har hänt förut. Till och med min kyl är botad från sin disillusion om att den var en frys för att Ville styrde upp ett telefonsamtal till Electrolux (vilket jag borde ha gjort för 1 år sen ungefär) som skickade ut en tekniker som satte in nya sensorer i morse. Så cred ska han ha helt enkelt Tro nu inte att jag är en helt hopplös sambo som inte har någon ordning alls, det har jag, vill bara nämna det så det inte råder några oklarheter där. Andra plus att bo med någon är ju också det enkla faktumet att det blir sååå mycket roligare att laga mat! Idag lagade vi en urgod “raw food” -rätt till lunch och när jag kom hem från en föreläsning ikväll stod det paneng curry på bordet, smarrigt smarrigt.Nu ska jag ta och dricka lite mer och njuta av det senaste Heroes-avsnittet!
Categories: Sverige
Albert Camus sa en gång “Blessed are the hearts that can bend, they shall never be broken”.
Igår diskuterade jag, Elin och Fannie att människor verkar ge upp för enkelt i ett förhållande nuförtiden, så fort man möter motgångar så släpper man taget om varandra, när man egentligen behöver hålla i varandra mer än någonsin. Ibland så ser verkligen gräset grönare ut på andra sidan, men väl där, så brukar man ofta sakna det man lämnat. När jag läste sociologi i Tasmanien så diskuterade vi ofta att vi människor, i vårt nutida samhälle, gärna engagerar oss “until further notice”, tills något bättre erbjuds. Detta gäller våra jobb, hobbys, vänskaper och med kärlek. Jag tänker inte ta del av det. Jag är redo att gå igenom mycket för det jag tror på, även om det ibland känns svårt och motigt.
En nyhet för oss moderna människor här i Sverige är ju att vi numera kan ringa till “118 100″ och ställa vilka frågor som helst och få svar - direkt i mobilen!
Vem behöver någonsin gå oviss igen?
Ps. Jag förstår inte hur kommunikation kan vara så svårt i förhållanden nuförtiden? Är det något man har svårt att säga direkt till sin partner (av olika anledningar) så kan man ju bara skriva det… via sms, mail, på msn. Jag vet själv att jag ofta har enklare att säga vissa saker via dessa medium än ansikte till ansikte. Jag vet inte vad det är, men ibland låter saker tydligare i skrift för man hinner tänka igenom vad man vill ha sagt, istället för att bara rabbla upp det. Sen finns det förstås otaliga positiva sidor till att prata “på riktigt”… men jag tror helt enkelt en variation kan gynna all kommunikation. Ds.
Categories: Sverige
I flera år nu så har jag lagt märke till ett gemensamt drag för de flesta killar, de lyfter gärna på t-shirten och klappar alternativt smeker sig förnöjt på magen minst någon gång per dag. Det verkar inte spela någon större roll huruvida magen är av klassen tvättbräda, ölmage eller någonstans däremellan, alla killar smeker sina magar i tid och otid. Men tro inte att jag klagar! Tvärtom, det finns en viss charm i att killar har en sådan avspänd attityd till sin mage och känner en sådan närhet och omtänksamhet till den att den föräras med smekningar på daglig basis. Vare sig det är i matkön på Vi(vo), hemma i soffan, i stolen på kontoret, i busskuren, på gymmet eller under konversation, så kan vi få en glimt av killars magar (om vi har tur?). Jag har en teori om att det är en slags terapeutiskt paus när killar klappar sig på magen, för just i den stund när de ägnar sig åt detta så ser de så fridsamma och lugna ut, och ibland lite fundersamma, som att smekningen av magen triggar hjärnan på ett positivt sätt. Eller så kanske det går tillbaka till Buddha, vars mage man bör smeka om man vill ha tur här i livet? Eller så kanske det helt enkelt är en invit? Frågorna är många och svaren är tyvärr få, för de flesta killar som jag har frågat om denna handling verkar inte ha något riktigt bra svar förutom att det känns skönt.
Slutledningsvis måste jag erkänna att det finns vissa magar jag hellre tittar på, vissa magar som jag inte skulle ha något emot att klappa på själv, och även om jag aldrig kommer förstå varför denna gest verkar vara gemensam för de flesta killar oavsett kroppshydda, ursprung och ålder, så vill jag ge er killar tummen upp för att ni förgyller min tillvaro med era magar!
Categories: Sverige, Uncategorized
Jag har ju gått och blivit gudmor till Nilo, Elin och Fannies lilla Jack Russell-valp på 4 månader. Han är världens sötaste, kaxigaste (men ändå feg) och busigaste tror jag! Just nu tittar han t.ex väldigt menande på mig nerifrån golvet att jag ska kasta hans pipande plastben till honom istället för att sitta här och skriva i bloggen. Han underskattar tydligen min multitaskingförmåga!
Hursomhelst har vi precis kommit hem från en skön promenad längs vattnet, som jag inte riktigt vet om den fyllde sin funktion eller inte, jag tyckte mest att Nilo var mer engagerad av att titta, nosa, äta på allting som fanns längs vägen eller äta på kopplet än att uträtta sina naturliga behov (så ett par minuter efter så kissade hjärtat på mattan t.ex hehe). Men vår lilla promenad fick mig att börjar betvivla är det här med hundtricket… alltså för det första är det inte speciellt många snygga killar som verkar gå den sträckan som vi går, och för det andra så stannar man ju endast och pratar med de andra hundägarna man träffar medan hundarna hälsar på varandra. Och de enda hundägarna som bor här i krokarna verkar vara gamla tanter, som i och för sig är rara, men inte riktigt rätt målgrupp för hundtricket!
Men OM hundtricket nu skulle fungera, och man mot all förmodan skulle möta en Johnny Depp-kopia som stannade för att klappa på hunden och som sen blev betagen av min oslagbara charm, så skulle det ändå bli rätt knäppt när det visar sig att valpen inte ens är min, och “gudmorsförklaringen” låter rätt skev och det verkar som att jag bara utnyttjar Nilo för att få en karl på kroken!
Men så är det inte. Hursomhelst, vet inte riktigt vad jag ville ha sagt alls med det här inlägget, FÖRUTOM att jag lätt skulle falla för hundtricket (hundar är ju bland det bästa som finns enligt mig). Det är iallafall mysigt att ha en lite gudhund, jag ser fram emot långa promenader med honom i höst, när man kan burra in sig i en sjal och ha vantar på sig och njuta av kylan, höstens alla lövfärger, lukterna, och slutligen känslan av att komma in innanför dörren igen med rosiga kinder och få värma upp sig! Härligt
Categories: Sverige
Det är intressant att jag inte kommer till insikt ordentligt om mina plågoandar förrän jag är på gymmet. Väl där så tränar jag så intensivt och fokuserat att ingenting utanför de väggarna existerar. Och efteråt, utan att ägna mina problem en enda tanke så kommer jag till insikt, och oron är som bortblåst. På väg hem från gymmet kände jag att, det gör ingenting om det här med mina studier inte löser sig den här terminen, det gör inget om jag inte tar examen i slutet av höstterminen… jag behöver inte oroa mig, må dåligt, gråta och känna mig deprimerad och full av tvivel för det gör ingen nytta. Jag har nämligen ingen brådska. Är det meningen att jag ska fullfölja mina studier i höst som grundtanken var så kommer det att ske. Och om meningen är att jag ska göra något annat en tid framöver, så kommer det alternativet, när det uppenbarar sig, kännas rätt det med. Nu när jag skriver det låter det så självklart, men alla som någonsin känt det som att mattan har ryckts bort under en, att saker man tagit för givet helt plötsligt visar sig att vara något annat… ja då är inte en positiv inställning det enklaste (inte ens för en optimist som jag själv). Men det ska inte vara enkelt, utan en utmaning. Vi utsätts inte för mer än vad vi tål sägs det, och det tror jag på. Om det här kommer rucka på min “livsplanering” så känns det helt okej nu
Som sagt, det är intressant hur jag har gått från ett argt humör, till en uppmuntrande visualisering (tack Ville), till ett nedslag, till ett argt humör och lite tårar och depp… till en lugn, glad och förväntasfull person på bara en dag… det går inte att understryka nog hur bra man mår av träning!
Categories: Sverige
Efter en rätt slitsam helg (för en sådan skötsam tjej som jag är) så är jag rätt trött idag. Hade en väldigt trevlig tjejmiddag och utgång i fredags och igår ståndade bröllopet mellan Per och Sarah, vilket var en underbar dag att få dela. Men inget av det här är en tillräcklig ursäkt för min “blunder” på Coop Forum i eftermiddags. Jag måste erkänna att jag är lite förvirrad efter att ha varit borta så många månader; jag kollar som en tok åt alla håll och kanter innan jag går över gatan för jag vet inte vilket håll bilarna kommer ifrån, jag stoppar in bankomatkortet upp och ner i bankomaten, jag tycker det känns läskigt att åka i högertrafik och jag talar tydligen med en grav australisk dialekt deklarerade en brittisk man för mig igår.
Hursomhelst, så har jag märkt att man numera ska sticka in sitt kontokort (med chip) efter man har dragit det när man betalar i livsmedelsaffärer, så idag när jag drog mitt kort och noga läste innantill på displayen “Visa kort, pin kod, tryck på klar” och även konstaterade att den här chip-inmatnings-tjofräsen var förtejpad så visade jag glatt upp mitt kort för den unga mannen i kassan som tittade på mig som en idiot när jag vinkade med mitt kort och sa “jaha, ja här är mitt kort det står att jag ska visa det”. Han ler lite och säger “ja du har ju ett visa-kort”, varpå jag rodnar och förstår mitt misstag och ber så mycket om ursäkt och slår in min pinkod. Jag fortsätter med att säga att jag skyller på att det är söndag och han säger att “oroa dig inte, det är faktiskt en del som gör det misstaget, men nu är nog den yngsta” (tack det kändes ju bra tänkte jag).
Ja så jag tror helt enkelt att jag ska sova nu och försöka ersätta de hjärnceller jag har kvar efter helgen, så jag kanske inte behöver bjuda på såna här blundrar nästa vecka (vilket inte känns så troligt). Appropå det gjorde jag ju en sådan härlig för inte alltför längesedan i Singapore, när jag sa till taxichauffören som körde oss till flygplatsen att vi skulle till terminalen för internationella avgångar… varpå han var vänlig och förklarade för mig att det inte finns några inrikesflyg i Singapore.
God natt!
Categories: Sverige
Newer Posts »
